crapst

keso.
ett halvt knäckebröd.

och nu är klockan 20 i 11 så jag har inte en jävla
andledning att äta något mer.

är det inte ironiskt, dagar/kväller som dessa gör mig lycklig?
eller var det kanske för att Desperate Housewives har börjat igen?
nej. nej. nej.

jag blir lycklig när mina föräldrar förlorar.
förlorar kampen som liksom aldrig slutar. jag hatar mat.